The highway of my life

Kindtanden lagades provisoriskt (för att de på folktandvården är idioter som gav mig tid om en månad), naglarna klipptes av och saknaden efter mammi växer sig allt större.

Idag ska jag försöka hinna göra mina val inför trean. Det känns som om jag lite diskret har försökt skjuta upp det hela tiden, kanske för att allt låter så läskigt. ;P

Förövrigt verkar jag inte räcka till. Vad jag än gör eller säger så blir det felfelfel. Och jag som trodde att det för en gångs skull skulle fungera utan några downs. Life's making me disappointed. Det är dagar som denna då London känns så avlägset och viljelöst. Det är dagar som denna jag börjar fundera över allt som förut var bra, som nu är dåligt. Mitt gamla jag kommer fram och det skrämmer mig lite. Är det ett tecken att jag vill vara som förut? Självständig.

Emelie är magsjuk och det är synd om henne. Jag ville bara säga det, att jag saknar henne redan nu. :) Krya på dig söting.

På lördag ska jag och Atena vara duktiga och spinna.. Hon ska dock göra det med hjälm på huvudet. :D

Skitbra. Det regnar. Men inte ordentlig regn utan just nysregn, den värsta sorten. Det känns som om de små vattendropparna som blåser mot ens ansikte var utnysta av någon. Naturen är äcklig ibland.

Förövrigt kommer jag hem, fett chill tills jag upptäcker att jag förlorat, tappat bort, knäckt av, delat (?) min kindtand. Det är så typiskt att det händer tre veckor innan mitt egentligen tandläkarbesök, när mamma är borta _och_ när de redan har stängt tidsbokningen för dagen.

Sedan knäcker jag en av mina låånga, fina naglar och hemtentan går bajs. Min plan för kvällen är att göra allt så fort som möjligt för att sedan kunna sova mig ur denna misär.
Skitskitskit.

 
Boybands är inte min grej, men denna låten är bra.
Presenting: The jonas brothers- sos

Det är inte förrän hon åker som jag inser hur glad hon gör mig, min mamma. Nu ska hon vara i Marocko i två veckor och även om hon åkte imorse så saknar jag henne redan. Sjukt mammig artonåring, I know. Men det där är min bästa vän.

Det är inte alls lika livat här hemma utan henne, till och med hunden vandrar fram och tillbaka och väntar på henne. Jag sitter och skriver på en hemtenta i geografi som jag vet att mamma hade hjälpt mig med om jag bara frågat. Men ingen mamma är här, och jag får klara mig själv. skit skit skit.

Funderar lite på vad jag ska ägna mina helger åt också eftersom jag måste vara hemma med hunden. Eller rättarsagt, komma hem då och då och gå ut med henne. John kommer inte kunna komma nästa helg, det blir första gången då vi båda är i Sverige som vi inte spenderar en helg med varandra. Jag har en stor klump i magen över det..

Nu lägger jag i alla fall ned hemtentan för dagen, annars kommer jag for sure go bananas.

Tiden läker alla sår, eh?

Det spelar ingen roll längre
Kanske saknade jag dig de första åren, jag kommer faktiskt inte ihåg så noga. Jag kan tänka mig att som sjuåring är det ganska svårt att leva utan en så viktig förebild. Var var du när någon leksak gick sönder? Det var ju du som skulle laga dem. Det var din uppgift att sätta mig i ditt knä och gunga mig. Mamma fick vara mamma och pappa.
Du vet att du tvingade min egen bror att ta en så stor roll? Du försörde vår relation, och inte förrän nu inser jag allting. Jag kunde skrika till mina kära, älskade bror att jag hatade honom. Jag tror det hatet var riktat mot dig egentligen, för i dagsläget vet jag inte vart jag skulle vara utan min storebror. Utan mamma. Utan dig, blev jag allt det jag är nu.

Det var inte du som granskade min första pojkvän, förklarade hur de skulle behandlas. Det var min storebror, käre storebror. Det var han som cyklade med mig till biblioteket då du jobbade, lånade böcker med mig. Och om det började regna på hemvägen så gjorde han varm choklad till mig och läste högt. Det var han som lärde mig att sitta i UFO-positionen. Han har gjort allt som du inte har tagit dig an att göra.

Jag trodde inte att jag skulle beröras av att du glömde bort min födelsedag. Jag berättade inte för någon, tills allt brast. Pappa, du glömde bort min artonårs dag. Ännu en gång gick jobbet före mig. Du säger att du älskar mig, men vart tar då all kärlek vägen? Tiden läker kanske alla sår, men jag förlåter dig aldrig. Förlåt, det kanske är orättvist. Men i mina ögon, har du varit orättvis hela mitt liv.

Jag avslutar med att sända all min kärlek till min mamma och min bror. Ni är hela min värld, min närmsta krets. Jag vet att ni aldrig kommer att lämna mig i sticket.
David, jag kommer ihåg det som igår när du sa att om något skulle hänt mamma, så hade du adopterat mig.
Mamma, tack för att du alltid varit så stark. Varit mamma, pappa och min allra bästa vän på samma gång. Det du och jag har, har ingen annan. Tack för allt du gjort för oss.

En uppmaning till Atena att vi ska fixa Kent-biljetter. Och darling, lyssna på Kent- vy från ett luftslott. Me likey.

Har du tänkt på att vi
nästan aldrig lyfter vår blick
från marken
Mot den svarta rymden
ovanför molnen...

men ingen är där
när vi vänder oss om
jag dansar runt
parerar vant din bedjande blick