The highway of my life

Tiden läker alla sår, eh?

Det spelar ingen roll längre
Kanske saknade jag dig de första åren, jag kommer faktiskt inte ihåg så noga. Jag kan tänka mig att som sjuåring är det ganska svårt att leva utan en så viktig förebild. Var var du när någon leksak gick sönder? Det var ju du som skulle laga dem. Det var din uppgift att sätta mig i ditt knä och gunga mig. Mamma fick vara mamma och pappa.
Du vet att du tvingade min egen bror att ta en så stor roll? Du försörde vår relation, och inte förrän nu inser jag allting. Jag kunde skrika till mina kära, älskade bror att jag hatade honom. Jag tror det hatet var riktat mot dig egentligen, för i dagsläget vet jag inte vart jag skulle vara utan min storebror. Utan mamma. Utan dig, blev jag allt det jag är nu.

Det var inte du som granskade min första pojkvän, förklarade hur de skulle behandlas. Det var min storebror, käre storebror. Det var han som cyklade med mig till biblioteket då du jobbade, lånade böcker med mig. Och om det började regna på hemvägen så gjorde han varm choklad till mig och läste högt. Det var han som lärde mig att sitta i UFO-positionen. Han har gjort allt som du inte har tagit dig an att göra.

Jag trodde inte att jag skulle beröras av att du glömde bort min födelsedag. Jag berättade inte för någon, tills allt brast. Pappa, du glömde bort min artonårs dag. Ännu en gång gick jobbet före mig. Du säger att du älskar mig, men vart tar då all kärlek vägen? Tiden läker kanske alla sår, men jag förlåter dig aldrig. Förlåt, det kanske är orättvist. Men i mina ögon, har du varit orättvis hela mitt liv.

Jag avslutar med att sända all min kärlek till min mamma och min bror. Ni är hela min värld, min närmsta krets. Jag vet att ni aldrig kommer att lämna mig i sticket.
David, jag kommer ihåg det som igår när du sa att om något skulle hänt mamma, så hade du adopterat mig.
Mamma, tack för att du alltid varit så stark. Varit mamma, pappa och min allra bästa vän på samma gång. Det du och jag har, har ingen annan. Tack för allt du gjort för oss.