The highway of my life

Det är inte förrän hon åker som jag inser hur glad hon gör mig, min mamma. Nu ska hon vara i Marocko i två veckor och även om hon åkte imorse så saknar jag henne redan. Sjukt mammig artonåring, I know. Men det där är min bästa vän.

Det är inte alls lika livat här hemma utan henne, till och med hunden vandrar fram och tillbaka och väntar på henne. Jag sitter och skriver på en hemtenta i geografi som jag vet att mamma hade hjälpt mig med om jag bara frågat. Men ingen mamma är här, och jag får klara mig själv. skit skit skit.

Funderar lite på vad jag ska ägna mina helger åt också eftersom jag måste vara hemma med hunden. Eller rättarsagt, komma hem då och då och gå ut med henne. John kommer inte kunna komma nästa helg, det blir första gången då vi båda är i Sverige som vi inte spenderar en helg med varandra. Jag har en stor klump i magen över det..

Nu lägger jag i alla fall ned hemtentan för dagen, annars kommer jag for sure go bananas.