The highway of my life

Har ni kommit hit nu, kan ni känna er oerhört priviligierade eftersom ni faktiskt har ett lösenord till min blogg.
För att börja från början..
I förrgår när temat dök upp, att jag har en ny pojkvän var det genast (jag nämner inga namn) en som utropade "Alltså, det känns som om du har ny pojkvän hela tiden! Jävla player!" Detta fick mig att se rött, det väkte min blodtörstiga instikt att argumentera sönder personen tills små spillror av dess små grå fläktes ut och fastnade på närmsta vägg. Trots detta motstod jag frestelsen. Vem är du att dömma mig?
Nu i efterhand är jag faktiskt fortfarande rätt pissed. Jag skulle aldrig förmå mig till att leka med en annan människas känslor. Om jag går in i ett förhållande så vadar jag in i alltihop med hundraprocentig vilja och tro på att det ska hålla. För alltid. Tyvärr funkar det inte alltid och det är smällar man få ta.
Jag har däremot lärt mig från mina tidagare misstag att man inte ska vänta med att bli tillsammans med någon ny bara för att inte såra den gamla. Inte om man verkligen är kär. Och vet ni vad? Jag är kär, upp över öronen.

Så, efter ett hårt break-up med många tårar är jag tillbaka som mig själv fast denna gången vill jag även presentera John för er. John bor i Stockholm, jag träffade honom över blocktris och även om han städigt fick spö så beslutade han sig för att åka ned till mig. Numera är han min dagliga dos av lycka, stöd och kärlek. Han är helt enkelt min tönt.
**
På fredag är det dags för Thailand för min del igen, självklart endast för att Emelie sedan ska kunna kalla mig bajsbrun. Så, antingen upphör bloggandet eller så får jag tag i en dator där så att Emelie kan skratta åt mig när jag skriver utan å, ä och ö.
Finally, tack x 1000 till
Emelie
Bengan
Atena
och självklart dig, älskling.