The highway of my life

Jag börjar se ett mönster i mina egna dagboksinlägg. Det låter som om jag alltid klagar på mitt liv, gör det inte det? Men vad skall jag göra, det är ju bara det jag känner som jag skriver ned.
Trots lovet känner jag mig otroligt trött, fast inte på det vanliga sättet. Jag är trött på att vara ledsen och jag är trött på alla känslor som hela tiden omringar mig. Jag vet inte längre om jag kommer kunna resa mig upp igen, utan någons hjälp.

Fram tills för ett par dagar sedan har jullovet varit helt underbart, jag har hunnit med nästan allt som jag har velat. Men det hade ju inte skadat om det hade varit lite längre, så att man kan rätta till sin egen dygnsrytm också.
En liten känsla av välbehag dök upp idag, jag har nämligen hjälpt mamma med att ta bort allt julpynt. Detta kommer resultera i en något deprimerad Jessica om kvällarna. Allt för att det är så mörkt.

Snart är det dags för en själv att fylla år också. Fredag den trettonde smäller det och man blir sexton, borde jag vara orolig över datumet?
Jag har inte träffat mitt hjärta på ett tag. Jag saknar det. För utan det, är jag en aning känslolös. Bedövad.