The highway of my life

Vad finns det egentligen som jag kan säga? Allt känns fortfarande dumt och om möjligt - ännu sämre idag än igår. Jag gick helt enkelt hem efter halva skoldagen, dels för att jag faktiskt är sjuk men också för att jag inte orkar med allt oljud. Och alla tankar som kränger runt i huvudet på mig, vrider och vänder på mig som i en ständig berg-och-dalbana. Just nu borde jag egentligen plugga för att jag har prov i fysik imorgon, men jag orkar inte. Jag orkar verkligen ingenting, jag väntar bara på att mamma kommer hem så att jag kan få krama om henne och säga hur mycket jag saknat henne. Det har bara gått några dagar, men ändå.. Utan henne känns allting konstigt, och huset tomt.


Det läskigaste kom några dagar sedan när Tim (dvs Maddes lillebror) sa till mig: "Men alltså vadå, så hon är bara borta nu?". Självklart pratade han om Madde, och jag kunde inte göra annat än att se lite chockerad ut och svara ja. Du är absolut inte borta ur mina tankar eller så, men fysiskt. Din närvaro, är lixom inte vid sidan av mig längre. Det känns konstigt.


Bexx, tack för att du pratat med mig i skolan, det behövs.


"Man kan inte tvinga någon som inte vill, att vara tillsammans med en". - citerar Mamma.
Det är så sant. Du säger att jag inte ska säga så för att det inte är sant, men det är så jag ser det. Bevisa motsatsen.