The highway of my life

Okej, nu är det bara fyra veckor kvar i skolan. Någon sa det idag, och mina öron spetsades rejält. Det känns konstigt, SYV var hos klassen idag och pratade. Gymnasieval? Så långt har jag aldrig tänkt. Jag tror jag är kvar i det stadiet där man frågar "Du.. vad ska du bli när du blir stor?", men nu står jag här i vägskälet. Det jag väljer nu, påverkar min framtid och det känns skrämmande att ta sådana beslut när man är femton år gammal. Är jag gammal nog att bestämma min egen framtid, men får vänta tills jag är arton innan jag får sätta mig på en krog och ta en öl?
Nåja, jag har iaf tänkt igenom en del och det enda jag kom fram till var att jag har ett mål. En skola som jag vill söka till, och en dröm. Samhälle - journalistik på Petri, take meee. :)
Det är vad jag ska söka och vad det är mitt mål att komma in. Ni kan väl hålla en tumme eller så för min skull?

Förövrigt så har jag ganska roligt i skolan, alltid någon att prata och kramas med. Men då slår mig tanken på att en del i min klass pratar jag aldrig med. Vi fick byta platser igår (ja, vi har bestämda platser i nian. Don't ask me why, men thats it.) och jag fick sitta bredvid en person som jag inte vet ett smack om. Jag kan knappt hans namn och det värsta är nog att jag inte ens har en tanke på att prata med honom. Betyder det att jag är delaktig till att han blir "utfryst". Jag menar, han är inte som jag som kan mingla runt med vem som helst och ändå vara accepterad. Nja, jag vet inte.. But it got me thinking.
Alla prov i skolan kommer rullandes med en väldig fart mot mig, idag klarade jag av fysiken. Fysik, det är nog mitt svårast ämne och strax efter det kommer matten. Jag hoppas på ett VG, så att jag iaf kan höja mig lite. (Petri petri petri)


OMG, alla mina bilder på datorn som jag hade i en egen liten söt mapp har försvunnit. Bilder sedan 3 år tillbaka är borta. Poff. Delete. Gone. Det känns skitdåligt, men det ger mig en anledning till att skapa nya minnen. Även om Madde inte verkar vilja vara en del av min framtid längre. Men, det sista man mister är ju hoppet..
Imorgon kommer J hit en sväng innan han åker till Sjöbo för att spendera sin födelsedag med sina föräldrar. Men jag antar att jag har en liten överraskning åt honom. :) Jag hoppas att han blir glad även om det inte är så mycket. Gosh, i love him. I love him. I love him.
Men, samtidigt så får M mig att tänka efter. Är det värt mödan?

På fredag ska jag försöka tvinga Martin och resten att åka till Lomma till Martins pappas stuga.. Det var ju helt über sist. :) Lördag spenderar jag i Sjöbo, ska hjälpa J att packa och sedan ska jag väl åka och leka med Yellie och hennes sjöbo-bonne-vänner. :) Fast alla i Sjöbo är underbart snäll, väldigt folk-kära.
Aja, dags att sticka och räkna lite matte.
//Jessica

Ps. Om du lyckats ta dig enda hit, så antar jag att du är väääldigt uttråkad. :) D.S