The highway of my life

Min bror som utbildar sig till polis fick vara statist i Wallanders nya film vilket är rätt gulligt.

Ibland känns det som om jag själv är statist i mitt eget liv. När allting blir för mycket och tystnaden är bedövande låter jag en stor del av mig själv smita iväg och bara vara. Jag går runt i en grå värld med fokuset inställt på att behålla en fasad utåt.

Fram till dess att någonting stor inträffar, något som berör mig hela vägen in i benmärgen och som får mig att inse att jag tappat kontrollen. Oavsett om det är något bra eller dåligt, så tvingas jag stå i rampljuset och vara huvudperson.  Sorligt nog har jag ingen ersättare att vända mig till när jag känner att jag tappar fotfästet, men jag har några statister. Även om statisterna är i bakgrunden så vet jag att jag allting kan falla tillbaka mot dem. Vad vore en bra film, utan statister?

Och för det, tackar jag dig mamma.

Lördag 8/11

Allting runt mig påminner mig om det enda som jag inte vill tänka på dagar som denna. Jag vet inte om det är medvetet eller om det är livets ironi som gör att jag idag satte på mig hans tröja. Det som är helt säkert är att när man försöker göra sig så osynlig som möjligt, så blir smärtan som verkligast.

Mamma försöker uppmuntra mig, puffar till mig när jag försvinner bort och blicken låser fast sig på ett och samma ställe. Jag vet knappt själv vad jag tänker på då.

Jag borrar in naglarna i handflatorna, trycker ihop händerna tills knogarna vitnar. Allt för att låta bli att svara, för att visa vad iskallt betyder när det är man själv som får genomlida det.  Min telefon har fått en yta skrovlig av tårar.

Det känns som om jag andas in tjock gyttja genom näsan.

Söndag 9/11 aka farsdag

Ska man ringa en far och säga grattis på Fars dag trots att han aldrig varit som en far? Frågan har förföljt mig hela dagen och jag har inget riktigt svar.  Det pågår ständiga slagsmål i mina tankar och det enda som är verklighet en dag som denna, är att jag ännu inte skickat något sms.

Det är dagar som denna som jag inser hur skört livet är. Hur lätt det kan sluta med att man för resten av livet är fast i sin egen kropp. Som en jävla grönsak. Det gör mig rädd, att det hade kunnat vara du. Du, jag, han eller hon. Jag hade varit lika rädd vilket som.

Sommaren är förbi och solen går ned allt tidigare på kvällarna. Men sommaren var fin, även om den gjorde så att jag gled iväg från många, så förde den även samman mig med andra. Jag tänker dock inte spela, för allt är inte som vanligt mellan mig och mina kompisar. Men, det är bara ett år kvar i samma klass, samma skola, med samma människor och sedan är det nya äventyr som gäller. Vi gled ifrån varandra, men ingen av oss försökte rätta till det. Life's a bitch, antar jag.

Snart närmar sig datumet då mitt förhållande slår rekord, hör och häpna.. samma kille i ett år (!) :) Det känns både långt, och kort. Men jag är glad att jag har dig lillplutt, för du färglägger hela min värld. Jag hade gett upp allt för dig. :) Tack för att du är min bästa vän, för att du alltid finns där mer än någon annan. (förutom mammsi ;P)

Tack för festen igår Atena (och christopher), det var guld värt och galet roligt :)

Slutligen skänker jag mina tankar till min mormor och ett stort "jag-älskar-er" till min mamma och käre storebror.